Vi tar en vårvinterpromenad, en lång en. Går från stationen och upp genom villakvarteren mot nybyggena vid skogskanten. Människor vi möter mellan radhuslängorna hälsar inte på oss och vi hälsar inte på dem.
Men vid någon punkt så vänder det. När vi kommer till utkanten av samhället så börjar vilt främmande människor le mot oss och nicka en hälsning. Vi ler tillbaka och säger hej, lite tyst och diskret. Det går av sig självt.
Ute på vischan är det självklart. Om man plockar svamp i skogen och möter någon på stigen så är det närmast oförskämt att inte morsa. Men om man gick på Storgatan eller Drottninggatan och hejade på folk åt höger och vänster så skulle de tro att man var knäpp. Var det inte sådär Crocodile Dundee höll på i New York?
Jag får lust att undersöka var hejgränsen går. Någonstans mellan gågatan och storskogen går en osynlig linje. När man passerar den börjar man le och nicka.
Vad säger psykologen eller etnologen? Kan det helt enkelt vara så att det behövs en ofarlighetssignal när vi lämnar husen bakom oss och kommer ut i den vilda naturen:
”Jag ler mot dig, du ler mot mig, vi skulle kunna döda varandra men det gör vi inte. Gå i fred.”
En humorforskare jag intervjuade en gång hävdade att leendet och skrattet var just ofarlighetssignaler. Vi visar tänderna för varandra för att demonstrera att vi kan bitas, men vi bits inte. Signalen gör dig trygg, ångesten dämpas. ”Vi kommer inte att döda varandra. Bra.
Men nu är vi ju inte apor. Skulle det skada om vi var bara en anings aning hejigare inne i stan?