Jag har nånting att berätta
Det heter inte garage, det heter car port. Åtminstone om det är ett öppet garage.
Franskan åker ut, engelskan in.
Den franska adelns inverkan på Sverige och svenskarna på 1700-talet håller på att klinga av. Ut med á la bonheure, in med shit happens.
Jag skriver ”tanten”, men när jag pratade med vakterna efteråt kallade jag henne ”fyllkärringen”. Jag hittade henne i lördags på en offentlig toalett. Packad, nerpissad och förnedrad.
Där jag växte upp bodde en gubbe som gick omkring och pratade för sig själv. Vi kallade honom Onkel Ruben. Jag minns inte att jag hörde honom prata, men man såg på kroppspråket.
I morse testade jag att göra en Onkel Ruben i Tantolunden. Det gick bra.
Äntligen har jag på allvar tagit mig tid att läsa Jan Guillous självbiografiska ”Ordets makt och vanmakt”, som är en enda lång ”bakom kulisserna”, från 60-talets god- och tokvänstertid via alla de stora avslöjandena fram till Arn.
Han är några år äldre än jag, vi är båda journalister och jag har följaktligen korsat hans spår några gånger.
I gymnasiet läste jag och kompisarna FiB Kulturfront, om IB-avslöjandena och andra kioskvältare. På journalisthögskolan hyllade vi honom med något slags plågad hatkärlek. Han hälsade på en gång, satt på katedern och dinglade med sina påtagligt korta ben. Fortsätt läsa ”Jag och Guillou”
Livet går allt fortare.
Så säger folk över 40 lite då och då. Folk över 50 säger det oftare. Och vid 60 säger man det med en djup suck.
Tanken är orimlig. Tiden är ju ett jämnt flöde, strikt vetenskapligt sett. Visst är det väl så? En minut är en minut, vare sig man är på mellanstadiedisco eller på pensionärsdisco.
Men ändå.
Jag går till jobbet på måndagen, kollar mejlen, gör en telefonintervju, skriver en artikel, vattnar blommorna.
Och så har den veckan gått.
