Jag har nånting att berätta
Mamma sa: Väl bekomme.
Kanske var det ett halländskt uttryck, eller bara en gammaldags variant på varsågod.
”Tack för maten, mamma. ”
”Väl bekomme.”
Men nu kan man ofta höra ett annat svar: ”Ingen fara.”
”Tack för hjälpen med kassarna.”
Inte varsågod, inte väl bekomme, utan:
”Ingen fara.”
Det kanske är reaktionen på ett ursäkta mig eller förlåt, som har spridit sig åt ett nytt håll.
Något märkligt händer med ”skulle vara”.
Det skulle vara trevligt att ses ikväll. Att åka ut och fiska på lördag. Det skulle vara bra om du kunde sluta peta näsan.
Men nu hörs allt oftare varianten ”hade varit”. Som att möjligheten fanns men försvann.
”Det hade varit trevligt om du käkade middag hos mig ikväll.”
Svaret som förväntas är väl då ”ja tack, ska vi säga klockan sex?”
Tack. Så hette det. Någon sa varsågod och man svarade tack.
Det tycks inte räcka längre. Nu lägger människor ofta till ett ”snälla”.
Tack snälla.
Det är som att det gick inflation i ett enkelt tack, att det blev för vagt, för svagt. Att tacket behövde en förstärkning.
Det är nu möjligt att själv testa artificiell intelligens, AI, att låta en textrobot formulera en text. Den ligger ute på nätet och vem som helst kan logga in och använda den.Som om det inte vore nog fantastiskt med texter skrivna av en textrobot: Här finns en robot som målar tavlor. Du behöver bara beskriva vad du vill ha så skapas bilden.
Jag föreslog ”en streckteckning med vikingar som ror ett vikingaskepp”, och fick den här bilden:
Och när jag bad om en Mona Lisa som gråter:
Inte perfekt, inte så vacker som originalet, men ändå…