Jag har nånting att berätta
Det där med att synas på Spotify var enklare än jag trodde. Jag lyckades lägga ut ett gäng låtar med mina texter och tonsatta av några kompisar.Vart är du?
Och var ska du?
Ja, så där kan det låta nu för tiden. Frågan är om vi kanske kan klara oss utan det ena ordet. Vi har ju rationaliserat språket förr.
Vart låter ju lite snärtigare än var. Jag röstar på vart.
Mamma sa: Väl bekomme.
Kanske var det ett halländskt uttryck, eller bara en gammaldags variant på varsågod.
”Tack för maten, mamma. ”
”Väl bekomme.”
Men nu kan man ofta höra ett annat svar: ”Ingen fara.”
”Tack för hjälpen med kassarna.”
Inte varsågod, inte väl bekomme, utan:
”Ingen fara.”
Det kanske är reaktionen på ett ursäkta mig eller förlåt, som har spridit sig åt ett nytt håll.
Något märkligt händer med ”skulle vara”.
Det skulle vara trevligt att ses ikväll. Att åka ut och fiska på lördag. Det skulle vara bra om du kunde sluta peta näsan.
Men nu hörs allt oftare varianten ”hade varit”. Som att möjligheten fanns men försvann.
”Det hade varit trevligt om du käkade middag hos mig ikväll.”
Svaret som förväntas är väl då ”ja tack, ska vi säga klockan sex?”
Tack. Så hette det. Någon sa varsågod och man svarade tack.
Det tycks inte räcka längre. Nu lägger människor ofta till ett ”snälla”.
Tack snälla.
Det är som att det gick inflation i ett enkelt tack, att det blev för vagt, för svagt. Att tacket behövde en förstärkning.