Besöker New York för andra gången. Denna gång lämnar vi Manhattan och väljer att bo på Brooklyn för att få ett annat amerikanskt perspektiv. Och möter svarta människor med käpp, folk utan tänder och restauranger som inte är restauranger.

Stadsdelen Crown Heights i Brooklyn ligger fyra subwaystationer från demonstrationerna på Wall Street, men nu är vi på en annan planet. Gatorna är trasiga, husen sjaviga, tunnelbanestationerna smutsiga och otrivsamma.

Här bor främst ättlingar från Västindien, Trinidad, Tobago. Reggaemusik dunkar ut från nagelsalonger och klädaffärer.

Vi är nästan de enda vita människorna i kvarteret. I spritbutiken på hörnet har expediten barrikaderat sig bakom väggar av plexiglas. Pengarna ska sträckas in genom en plasttunnel i sicksack, och flaskan lirkas ut samma väg.

I ena änden av butiken säljer man lotter. Hasardspel och brännvin i förening.

Efter några dagar kommer jag på något: Det är fler människor här som går med käpp. Så ser det inte ut på Manhattan. Varför går man med käpp? Varför har man ont i lederna? Kan det möjligen ha med meniskoperationer att göra, med sjukförsäkring och politik?

Vi möter helt tandlösa människor och andra som har gluggar.

En kväll går vi ut i våra egna kvarter för att äta en god middag och ta ett glas vin. På vår gata Nostrand Avenue finns den ena restaurangen efter den andra som dock visar sig vara snabbmatshak. Friterade kycklingvingar, friterade doughnuts, flottiga hamburgare. Lysrör i taket, plastmöbler. Fult. Inget vin, inga levande ljus.

Just nu pågår demonstrationer vid Wall Street mot finansgubbarnas girighet, om jag förstått saken rätt. Jag läser plakaten och blir berörd. ”I just want to work.” ”Occupy Wall Street!”. En flicka klär av sig på överkroppen och låter sig bemålas med texten  ”I am the 99 percent.”

Sen blir det mer förbryllande. ”Occupy everything!” Och ”Smoke weed!” En jesusfigur sitter i lotusställning på en kudde mitt bland sovsäckarna och ler inåtvänt. Intrycket av folklig resning grumlas. Vi frågar oss om det här verkligen kommer att leda någon vart. Visserligen sprider sig protesterna till Times Square, till andra amerikanska städer, till Rom, London och Madrid.

Men förmår amerikanerna att göra politik av sitt spontana missnöje? Ser de snabbmatseländet, käpparna, tandgluggarna och trasigheten fyra subwaystationer bort? Förstår de sambanden och vad som måste göras?

”Occupy everything”?

Kanske det. Men sen då?